Fiske: Får vi inte äta fisk längre?

Fiskeindustrin förstör haven och fiskbestånden blir knappa. Får vi inte äta fisk längre? En analys.

Netflix-dokumentären Seaspiracy var bland de tio mest sedda filmerna i våras. Hon måste ha skakat om många människor. I fällan: överfiskade hav, maffialiknande strukturer inom fiskeindustrin och påstådda hållbarhetssälar som inte är värda sitt papper.

Alla fakta i filmen har inte undersökts korrekt, och det kan också skandalisera lite för mycket, som till och med marina naturvårdare anklagar det för. Men det grundläggande budskapet är korrekt: läget är allvarligt. Väldigt allvarligt.

93 procent av fiskbestånden fiskade till sina gränser

Hungern efter fisk är mycket större än vad haven har att erbjuda. Resultatet är överfiske, och det påverkar såväl de stora haven som det lilla Östersjön utanför vår tröskel.

93 procent av världens fiskbestånd fiskas till sina gränser, mer än en tredjedel av dem är redan överfiskade, vilket fiskerirapporten från Food and Agriculture Organisationen (FAO) tog reda på förra året. 90 procent av stora rovfiskar som tonfisk, svärdfisk och torsk har redan försvunnit från haven.

Fiske släpper ut mer CO₂ än flyg

Fiske har inte bara en destruktiv effekt på den ekologiska balansen i havet, utan också på klimatförändringarna. Bland annat har trålning, som fångar runt en fjärdedel av världens fisk, kritiserats. Dessa kilometer med nät kan sänkas väldigt långt ner i djuphavet och ta in tiotusentals kilo marint liv i en och samma fångst.

Som bottentrålar sänks de ner till havsbotten, förstör enorma sjögräsängar, korallrev eller musselbäddar med sina integrerade metallplattor och ödelägger därmed värdefulla livsmiljöer i årtionden.

En nyligen genomförd studie av 26 amerikanska klimatforskare och ekonomer beräknar att bottentrålning i haven släpper ut 1.5 gigaton CO₂ årligen, mer än globalt flyg. Som den? Genom att öppna upp de undervattensvärldar som har svalt stora mängder konstgjord CO₂ under de senaste 50 åren: Enorma sjögräsängar kan till exempel lagra tio gånger så mycket CO₂ per kvadratkilometer som vår skog.

Ät mindre fisk – är det lösningen?

Ska mänskligheten sluta äta fisk? Filmen Seaspiracy antyder det. Fisk är dock en viktig del av kosten för cirka tre miljarder människor världen över, och den är svår att ersätta som en överkomlig proteinkälla, särskilt i utvecklingsländer.

I sin fiskguide har WWF nyligen också föreslagit att minskad fiskkonsumtion är det bästa sättet att skydda världshaven. WWF:s fiskeexpert Philipp Kanstinger är dock övertygad: "Vi skulle kunna utforma fisket på ett sådant sätt att det överensstämmer med en hälsosam kost." Och till skillnad från vissa länder i den globala södern har vi ett val: Vi kan medvetet bara köpa vissa typer av fisk. Och ja: Vi kan också äta mindre fisk och smart ersätta dess unika näringsämnen.

Vilken fisk fungerar och vilken fungerar inte?

Tyvärr är det inte lätt för konsumenterna att hålla koll på saker och ting. Vilken fisk som ändå kan hamna i varukorgen med gott samvete beror i första hand på tre faktorer: Hur friska är bestånden i fiskeområdet, det tas bara tillräckligt ur havet för att dessa bestånd ska kunna återhämta sig gång på gång, och vilken metod som används för att fånga dem fångade. Det finns inte längre många typer av fisk som experter kan rekommendera utan att tveka: den lokala karpen är en av dem.

Dr Rainer Froese från Geomar Helmholtz Center for Ocean Research ger också klartecken för vild lax från Alaska och skarpsill från Nordsjön. Även för alaska pollock från vissa friska bestånd i norra Stilla havet. I vårt test undersökte vi frysta fiskprodukter. Många rekommenderas.

Enligt Froese mår kustfiskarna rödspätta, flundra och piggvar bra om de kommer från Östersjön och har fångats med nät.

Konsumenter har svårt att identifiera vilken fisk de ska köpa

Det exakta (del)fiskeområdet och fiskemetoden deklareras ofta på fryst fisk i snabbköpet eller går att få reda på via en QR-kod. Du måste be om det i restaurangen eller hos fiskhandlaren. Som om det inte vore komplicerat nog förändras respektive aktier om och om igen och med dem experternas rekommendationer.

WWF:s fiskguide, som uppdateras flera gånger om året och betygsätter fiskarter med ett trafikljussystem, ger en bra överblick.

Vissa populära fiskarter är gröna där, åtminstone för enskilda fiskeområden, och är därför ett "bra val" i WWF:s ögon:

Kungsfisk som fångas med pelagisk uttertrål från nordöstra Arktis eller hälleflundra från europeiskt vattenbruk är för närvarande bland dem.
Enligt WWF är musslor också okej om de kommer från vattenbruk.
Men det finns också ett antal hotade fiskarter som inte hör hemma i varukorgen, oavsett hur och var de fiskats. Detta inkluderar:

• Ål och hundhaj (kritiskt hotade)
• grupperare
• strålar
• Blåfenad tonfisk

Men köpmän och restauranger erbjuder också sådana arter som en självklarhet.

Fler och fler fiske med MSC-sälen är inte hållbara

Låt oss vara ärliga: Med denna djungel av fiskemetoder och ständigt föränderliga bestånd är ansvarsfulla fiskinköp ganska krävande. En bra säl som gör att hållbara vilda fiskar känns igen vid första anblicken behövs desto mer akut.

Den blå etiketten Marine Stewardship Council (MSC) började med denna idé för drygt 20 år sedan. Men de senaste åren har kritiken mot sälen ökat och nyligen har WWF, som var med och grundade MSC för över 20 år sedan, också tagit avstånd.

"Enligt vår uppfattning är ett växande antal fiske i MSC inte hållbart", förklarar Philipp Kanstinger. Anklagelserna: MSC:s oberoende är i fara eftersom intygsgivarna väljs ut och betalas av fisket själva; standarden har mjukats upp mer och mer de senaste åren, vilket gör det lättare att få en säl för fisk som fångas med trål eller lockbojar.

Fish-Siegel: Ofta inte mer än en minimistandard

Vårt test av fryst fisk bekräftar precis det. I sin nuvarande fiskguide ger WWF inte längre någon generell rekommendation för MSC-certifierad fisk, utan rekommenderar endast märkningen som "ett snabbt hjälpmedel för beslutsfattande när det inte finns tillräckligt med tid för fiskguiden".

Etiketten brukade vara guldstandarden, säger Kanstinger, "idag är det bara en minimistandard."

Men certifierad är bättre än inte certifierad, eftersom märkningen garanterar två poäng:

För det första att fisken inte kommer från en illegal källa.
Och för det andra att försörjningskedjan på ett tillförlitligt sätt kan spåras tillbaka från fångstfartyget till processorn – en viktig grund för att bestämma hållbarheten för en fångst och för att kunna åtgärda missförhållanden.

Naturlands fisksäl är den strängaste för fisk från vattenbruk

Naturlands vildfisksäl, som delas ut av den internationella föreningen för ekologisk odling, är mindre vanlig. Med denna märkning måste fiskeverksamheten inte bara uppfylla ekologiska, utan även sociala standarder längs hela värdekedjan. Men inte ens här kan konsumenterna vara helt säkra på att ingen fisk har smugglats in från otillräckliga bestånd eller problematiska fiskemetoder.

Situationen är annorlunda med den säl som Naturland delar ut specifikt för fisk från vattenbruk: den är för närvarande den strängaste i Tyskland. För de enorma uppfödningsanläggningarna orsakar helt andra problem än fiske i havet: fabriksodling med för lite utrymme, användning av bekämpningsmedel och antibiotika eller massiv utfodring av vild fisk och soja.

Detta är vad Naturlandssigillen stadgar:

Beläggningstäthet som till och med är lägre än för ekologiska produkter.
Förbjuder att mata vild fisk
Reglerar sociala normer för arbetare inom fisket

Vilket alternativ finns det att fiska?

Naturligtvis skulle den bästa lösningen av alla vara att äta mindre fisk. För om vi nu köper fisk från friska bestånd utan begränsningar kommer även dessa oundvikligen att komma under press.

Men för hälsans skull har German Society for Nutrition alltid rekommenderat att äta fisk en eller två gånger i veckan. Bland annat på grund av de värdefulla omega-3-fettsyrorna, där de två långkedjiga omega-3-fettsyrorna EPA och DHA i synnerhet sägs minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar.

Men de är också svårast att ersätta. Linfrö-, raps- eller valnötsolja kan bidra till omega-3-tillförseln, men alfa-linolensyran de innehåller kan bara delvis omvandlas till EPA och DHA.

Federal Center for Nutrition rekommenderar att alla som bestämmer sig för att ge upp fisk oftare kan bäst ersätta den med mikroalger och algoljor. Det finns även vegetabiliska oljor på marknaden som är berikade med DHA från mikroalger, såsom DHA linolja.

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA rekommenderar en daglig dos på 250 mg DHA för vuxna. Alger ger för övrigt också en fiskig smak och ger andra viktiga näringsämnen. Miljökostnaderna för algproduktion är dock inte mycket lägre än med fisk, vilket en studie från 2020 från universitetet i Halle-Wittenberg visade.

Fiskersättningar har andra näringsämnen än fisk

Å andra sidan, om du bara saknar smaken av fisk: det finns nu ett omfattande utbud av veganska fiskersättningsprodukter på marknaden, från växtbaserade fiskfingrar till imiterade räkor. Denna fiskersättning görs ofta med en tofu- eller veteproteinbas, ibland med en grönsaks- eller jackfruktbas.

När det gäller näringsämnen kan dessa produkter dock vanligtvis inte hålla jämna steg med djuroriginalen, vilket en studie från Hessens konsumentrådgivningscenter visar. Kroppen använder vegetabiliska proteiner annorlunda än animaliska proteiner. Dessutom är vissa av fiskersättningsprodukterna högt förädlade och det finns ofta ingen omega-3-tillsats alls.

Fiske: vad politiken måste göra

Miljöorganisationen Greenpeace kräver att FN utser ett nätverk av maritima skyddade områden som täcker minst 30 procent av haven. För närvarande är mindre än 3 procent där fiske effektivt är förbjudet eller reglerat.
Andra kravet från marina naturvårdare till politikerna: EU:s fiskeripolitik måste byggas närmare på de vetenskapliga rekommendationerna för hållbart fiske i sina årligen fastställda fångstkvoter. Det skulle innebära: Det fiskas bara så mycket att ett grundbestånd finns kvar och bestånden kan återhämta sig bra igen. "Tyvärr följs dessa rekommendationer ofta inte", klagar Philipp Kanstinger.
Den tredje punkten på den politiska att göra-listan skulle vara att få grepp om illegalt fiske. Utöver de 90 miljoner ton fisk som fångas varje år försvinner ytterligare 30 procent illegalt från haven – på båtar som inte bryr sig alls om fiskeregler eller skyddade områden.